Anna

hilmen var kolsvart. katten jamade konstigt. jag stod och diskade. helt plötsligt slockade lampan och kaffekokaren. jag hörde hur branddörrarna utanför i korridåren stängdes igen. ringde lina mitt i all panik och hon försökte lugna ner mig. hörde ljudet av en brandbil. sprang till fönstret och såg hur den kom hitåt. jag börjar darra, tårarna börjar rinna eller snarare spruta och jag springer runt med väskan och packar ner viktiga saker. springer ut på den gemensamma balkongen. branddörrarna är fortfarande stängda. ser hur brandbilen svänger in vid chalmers, (SOM TUR ÄR) och jag går tillbaka in,till lägenheten och till katten. strömmen hade kommit tillbaka. branddörrarna åkte upp. efter det låg jag i sängen och grät i kanske en halvtimma. fyfan vad jag hatar strömavbrott! det har åkt förbi sex eller sjutusen brandbilar här på lindholmen den senaste timman nu. vad händer, liksom?
sist jag var rädd och kände mig såhär hjälplös var när vi flög hem från bulgarien, men det var inte ens i närheten av hur rädd och hjälplös jag kände mig nu. jag vet att jag är fjantig men det har jag nog rätt att vara vid såna här tillfällen för det var precis såhär det blev när det brann hemma hos mamma för ett och ett halvt år sedan. och jag tror att det ska börja brinna igen, varenda gång strömmen går. usch vad jag hatar att vara ensam just nu. känner mig som världens mest ensammaste människa. blä.

OCH KATTEN JAMAR KONSTIGT! (hon låter mer som en höna..)